Sista rapport från Sydamerika....

Usch, vilken sorglig överskrift... Jag hade inget behov av att åka tillbaka till kalla norden. *snyft*

Kan ta och berätta lite mera om Acacio, jag skrev sorgligt lite om det förra gången. Det tog ca 4,5 timmar att köra dit, en väldigt guppig biltur, förvånad över att ingen av oss fick några whiplash skador. (skrivs det så?) Kanske det berodde på att vår chaufför Kirsti, Jan Tores (missionärens)fru var den duktigaste kvinnliga chaufför jag någonsin haft äran att sitta på med. Hela vägen satt jag och funderade var i all världen hon lärt sig denna ädla konst. Vi var först av 7 bilar och på första stoppen fick vi vänta pinsamt länge på de andra bilarna.
Vi kom fram till Acacio på kvällskvisten, och installerade oss på internatet där vi skulle bo. Det var helt greit, mycket bättre än jag trott. Det enda som störde var kanske lopporna i sängen, den iskalla duschen (ingen överdrift, jag väntade mig nästan att isbitar skulle ramla i huvudet på mig där jag stod och huttrade och halvskrek), bajslukten från toaletten som sakta spred sig i hela huset och det att vi var utan vatten typ varannan dag så att det varken gick att duscha eller spola toaletten. (Okej, det gick inte att spola hur som helst, man måste hälla en hink med brunt vatten över vad man nu hade lämnat efter sig i toaletten).... Så helt greit var det, eller låter det inte så?:) Det kändes åtminståne inte så farligt, vi hade väl blivit så härdade vid det laget... Hur som helst, de bästa mötena i Bolivia fick jag vara med på här. Det var så underbart att se att det faktiskt fanns kristna så här långt bakom takana, evangeliet har nått långt, men långt ifrån tillräckligt. Bara bakom nästa bergstopp hade de aldrig hört Jesu namn bli nämnt.
Söndagsmötet var det bästa, kanske pga att jag fattade lite mera av vad som sades. (spanska var långt ifrån lika omöjligt som Qetchua) Där blev också två barn döpta, det var väldigt speciellt att få vara med om. Vi åkte tillbaka på söndagen till Cochabamba, en dag tidigare än tänkt, pga det eviga regnet som igen riskerade att sätta stopp för vår tillbakaresa.

På tisdagen tog vi adjö av Santiago och Kirsti & barnen och reste till Rio de Janeiro.
Där på flyget hände en lite komisk händelse som jag bara måste berätta. Jag satt tillsammans med Matilda och vi satt och fjantade oss som vanligt och fäste inte så stor uppmärksamhet vid nunnan som satte sig bredvid M... Ända tills middagen kom. Helt plötsligt hör jag ett pysande ljud. Jag svänger på huvudet och vad ser jag? NUNNAN SITTER OCH DRICKER ÖL!!!! Vi fick värsta chocken, här har vi stackars fjellheimelever fått smyga med att få sätta in en liten snus, och så sitter en nunna i full mundering (grå dräkt, huvudbonad och ett enormt kors runt halsen) och stjälper i sig öl!! Nepp, hon smuttade inte bara lite utan vi hann knappt blinka så hade hon hällt i sig den. Hon passade väl på så länge systrarna var på behörigt avstånd... Den händelsen ledde till okontrellbara skrattattacker flera timmar framåt!:)
Nåja, vi var framme i Rio vid ett-tiden, vi tog en buss till hamnen och det var meningen att vi skulle måsta tillbringa natten på Rios stränder, men tack vare den snälla busschauffören fick vi sova i bussen till kl. 6. Halv sex väcktes vi och samtliga var alldeles utmattade. Klockan 7 åkte vi med en båt ut till Ilha Grande. Vi hittade ett billigt hotell och sökte oss efter det tillbaka till båtarna där jag och Matilda fick ett tillbud på att få åka med en båt ut till en ö för 5 reales var. Vi tog chansen och resultatet var en underbar solig dag på stranden. Såå härligt, klarblått vatten och så otroligt vackert! Otroligt härligt att få se havet efter nästan två månader utan att få bada i annat vatten än den i poolen.
På torsdagen åkte vi hela klassen på en båttur. Vi åkte från ö till ö. Vi dök från båten och snorklade och simmade hela dagen. FANTASTISKT! Även om jag tappade nerverna fler än en gång i början när jag inte fick in tekniken och svalde flera liter saltlösning (någon kallar det också havsvatten). Till sist gick det iaf och fiskar som man bara sett i finding Nemo var så nära att man kunde röra vid dem (om man var tillräckligt snabb, vilket ingen av oss var). Underbar dag!
På fredagen åkte vi till världens tredje vackraste strand, Lopez Mendes, det går inte att med ord beskriva hur det såg ut där. Det var som taget ur en resebroschyr; Kritvit strand med sand så fin att det kändes som att gå på bomull, det t.o.m knarrade under fötterna. Vågorna var så stora att det ibland kändes som att bli överkörd av en ångvält när man dök genom. ÅÅH!! Det var så ljuvligt! Den dagen njöt jag verkligen i fulla drag.
På lördagmorgon åkte vi båt tillbaka till Rio. Vi var framme vid 4 tiden och den dagens största höjdpunkt var nog en big mac på McDonalds, det var den bästa big mac jag hittills ätit, efter 2 månader utan smakade det himmelskt. Rio de Janeiro är en av världens farligaste städer och det fick Matilda och Arnfinn erfara, de blev rånade med pistol på självaste copacabana. Så det var nog en liten omskakare för oss alla.
Vi åkte ändå tillbaka till copacabana på söndagen, och det var väldigt fint. Vågorna var större än den lilla ångvältskänslan man fick på Lopez Mendes så jag vågade jag mig inte ut mer än en gång. Det räckte mer än väl, jag hamnade precis under vågen, och den släpade mig längs med havsbottnen en bra bit, äcklig känsla att inte kunna komma upp. När tillbakasuget äntligen släppte och jag kom mig upp med 1 kg sand i bikiniunderdelen och överdelen på ett helt annat ställe än där den borde vara, så var jag tillräckligt förskräckt för att våga utmana vågorna fler gånger. På kvällen fick vi uppleva fotbollskulturen i Brasilien på Rios (kanske Brasiliens) största fotbollsarena, Vasco da gama - Flamengo. Jag inte hur många tusen människor som rymdes in dit, det var en otrolig upplevelse! Folk var som galna! Jag kan ännu höra VAASCOOOOO ringa i mina öron!:) Matchen slutade 2-0 till "vårt" lag dessutom...
Måndag var det sightseeing, lagom intressant... Kristusstatyn, katedral, ångloksmuseum (fråga INTE varför vi var där, mera gäspframkallande ställe finns nog inte) och 3 olika stränder fanns bl.a. på menyn. Som sagt, intressant (till största delen).
Måndagen var det hemresa, några timmar med en sista stekning i solen och sen åkte vi till flygplatsen.

Denna resa har verkligen varit obeskrivlig, underbar, fantastisk. Vi har fått se så mycket, vara med om så mycket! Den har satt djupa spår i mig när jag har tittat in i ögonen på barn som inget hopp äger, bara elände och sorg. Som varje dag måste gå omkring på gatorna och tigga för att få mat för dagen. Mammor som går omkring med sina barn, planlöst, de har ingenstans att gå, de äger inget hem, det enda de har för ögonen är att överleva. Krymplingar, invalider, sjuka, gamla människor som sitter i trasor på vägkanten. De människorna har inget hopp, de har ingenting. Tänk att få ge dem mat. Tänk att få vara med och föra in hopp i deras liv. Tänk att få berätta för dem hur högt älskade de är av Gud. Tänk att få berätta att Jesus dog just för dem. Tänk att få ge dem deras människovärde tillbaka. Tänk att få göra det. Tänk....