Kall snö och tågrese-ångest

Vi håller i minnet att det är i slutet av april, alltså, snart maj. Ungefär såhär ser det fortsatt ut i
Tromsø. Jag får det inte helt att gå ihop i och med att solen är uppe ca. 15 h i dygnet....

Det är ändå roligt att vara tillbaka i Tromsø. Förvånad över hur snabbt man är tillbaka i de gamla gängorna.. Det var också härligt att vara hemma över påsken. Jag var i Helsingfors i några dagar först tillsammans med Lillsku o Lottsku o alla andra. Såå kul att träffa alla igen. Vi hade bastukväll, filmkväll, bio, shopping, flyttning med Eva o Toffe och gänget..

Lillo, Lotta, Pernilla och Eva hade en liten massagestudio. Alla i matchande tröjor.:)StackarsPernilla hade precis opererat bort blindtarmen, hon var inte i allra bästa form.

Lillo o Lotta var välkomstkomittèn. Det var så roligt att komma hem till dethär.

Jag åkte till österbotten på söndagen efter att vi kånkat ca 100 bananlådor (lätt överdrift) och diverse från en lägenhet till en annan. Hemma hade vi det trevligt osv. men jag märkte också att jag inte kunde vara där någon längre tid utan att bli lätt uttråkad. Kanske lilla Marlene håller på att flyga ut ur boet...? Det var ändå lite kul att upptäcka att jag längtade tillbaka till Norge och till de sista lektionerna. Jag träffade Johnny och Milena mycket, kul!! Lilian kom hem till helgen och vi var på flera möten tillsammans med henne och mamma.
Måndagen var resedag, eller resedygn rättare sagt. Dagen kom som jag hade haft mardrömmar om flera veckor på förhand. Det tar ca 26 timmar att ta sig till Tromsø från Kronoby. Jag hatar det, det är det värsta jag vet. Först färja i 5 timmar sedan tre timmars övernattning hos Simon i Umeå och sedan klockan 3 på natten är det dags att dra till tåget och då har vi tolv timmar på oss att försöka hitta en sovställning som inte tar död på en, jag har ännu inte lyckats, (dock kan jag lugna alla med att jag fortsatt är vid liv) det slutar oftast med att man apatiskt stirrar ut genom fönstret och önskar att någon kunde göra pinan kort för en. Sedan är det ännu två timmars väntetid i Narvik och fyra timmar med buss till Tromsø. Det är en 26 timmar lång pina! När vi till sist är framme i Tromsø brukar det ta ca 2-3 dagar innan jag återhämtat mig. Jag vet att man kan ana en viss procent av självömkan i dethär, men det är så fruktansvärt plågsamt att jag bara måste få berätta om det och hoppas att någon vänlig själ tycker lite synd om mig.

Nu är jag iaf här och livet flyter som sagt på som vanligt, åtminståne 1,5 månad till. Efter det får vi se vad som händer. Jag hoppas innerligt på att jag i en inte alltför avlägsen framtid får åka tillbaka till Bolivia. Längtar dit enormt mycket! MEN det är Gud som bestämmer, jag vet inte vad Han har planerat, men bara Chefen får leda så vet jag att allt kommer att ordna sig. Det är det som är så skönt. Oavsett hur mycket man har att bekymra sig över så får man ALLTID ha den friden att Gud är Herre över allt, Han är den som stakar ut våra vägar. Han vill alltid det som är det bästa för oss. Och Han har lovat oss att följa varje steg på vägen.

"Jag vet det, Herre, människans väg beror inte på henne själv,

det står inte i vandrarens makt att styra sina steg"

Jer 10:23